Jag ser inget värde i att alltid vara nåbar.
Det fanns en tid när alla telefoner var grå och med nummerskiva. De stod oftast i hallen och på kontakten i väggen fanns ett litet Televerket-logga. Oftast hade man bara en enda telefon, det räckte.
Det var inte alltid man svarade. Kanske satt man vid matbordet och åt, kanske sov man, kanske älskade man eller nattade barn. Eller så ville man helt enkelt inte prata just då.
Nu ska man alltid vara nåbar, svara närhelst det ringer. Mitt i natten eller under vilostunden i soffan. Kanske är man på väg till affären, kanske tar man en promenad. Kanske vill man inte prata just då.
Jag blir stressad, oändligt stressad, av det där. Jag lägger mobilen i sovrummet och stänger dörren. När folk frågar mig varför jag inte svarar i mobilen säger jag oftast precis som det är. Jag vill inte prata just då. Jag vill vara i mig själv, jag vill inte bli störd.
Det är så märkligt. Facebook, Twitter, Instagram, tidningarna. Mobilen. Allt det där snurrar runt tills huvudet är redo att explodera. När jag tittar på en film på ena skärmen tittar jag i ögonvrån på nätet på den andra skärmen. Vansinne, det är vansinne.
Inte undra på att man blir knäpp. Hjärnan kan inte sortera och magasinera rätt. Den blir översköljd som av en tsunami, det finns ingen chans att den ska klara av det hela. Det blir bara ett enda stort stressmoment, man gör så mycket men kommer ingenstans,
När jag jobbade var jag ständigt i beredskap. Som chef svarade jag i mobilen även när nattpersonalen eller helgpersonalen ringde. dygnet runt var jag bered på att det skulle ringa och jag skulle agera på något sätt. Jag kan fortfarande inte höra den ringsignal jag hade på mobilen utan att må kaosdåligt med en gång.
Så jag låter mig själv leva som när alla telefoner var grå och stod i hallen. Vill jag svara gör jag det, vill jag inte det så struntar jag i det. ingenting kan vara så viktigt att jag inte kan låta det vänta.
Jag gör det för mig själv. Stressen jag har inombords räcker. Jag behöver ingen mer.
